Utvecklingen är inte nådig, jag börjar anse mig själv som en mästare inom konstformen att äta med pinnar. Från den pinsamma tystnaden som uppstod på den vietnamiska restaurangen när vi inte fick i oss några större mängder av nudelsoppan och de istället kom med bestick till att nu sleva(fast utan sleven) i mig riskorn efter riskorn "utan" ansträning. Till följd har ett antal stänkfläckar dock hamnat på mina ljusa tröjor.
Till en början var diskussion ivrig om vem som höll dessa pinnar på rätt sätt för att ha det perfekta men ack så nonexisterande bordskicket här i asien. För att citera våras kinesiska klasskamrat om vad han tyckte om bestick, "There is to many rules" medan de högt surplar i sig soppan. Efter någon veckas heta diskussioner var vi fortfarande oense om hur det effektivaste sättet var och vi insåg att smaken är som baken, så länge maten kommer ner i mig är jag nöjd. Helst utan att använda fingrarna.
Jag minns glatt den förfesttävling några kompisar hade för länge sedan då utmaningen var att plocka upp så många M&M:s som möjligt under en minut under 60 sekunder med. Med hjälp av vad jag då ansåg vara djävulens påfund till bestick såklart. Jag hade velat ge den en andra chans nu, garanterat hade jag visat var skåpet skulle stått! Man kanske ska ge pinnarna ett ärligt försök även hemma, jag har ändå börjat tycka att det är mer utav en upplevelse att äta med dem än någonsin förut.
Denna söta bild jag hittade på nätet är dock fasansfullt sann, hur kan de på något sätt anse att det är lättare? Att bara hugga i en gaffel i en köttbulle kan knappast slås på något sätt. Tacka vet jag svensk mat, det börjar kurra rätt bra i kistan efter några rejäla mål baserade på mejeriprodukter! En fin grill med morsans hemodlade potäter hade inte suttit helt fel!
Zaijian!
Zaijian!
0 kommentar(er)
